Elfenbenshjärtat, självbiografisk skildring av Anna Tikum

Det var inte förrän jag kom till Afrika som jag upptäckte att livet var så oändligt mycket mer än att äta och sova. I det vackra och färgrika Makumira började jag så småningom bygga upp min egen värld. Mina bröder Stefan, Anders och Krister gick alla i skola om dagarna. Det var bara jag i familjen som var helt utan plikter och måsten. Så fort mina bara fötter hade lärt sig att ta de första stegen på Afrikas rödbruna vägar började jag mina upptäcktsfärder. Dagarna i ända utforskade jag Makumira. Fötterna lärde sig snabbt att undvika de illgröna ormarna som gömde sig i gräset och i buskarna. Min ljusa hud lärde sig också fort att skuggan under träden var behagligare än den gassande solen. Dofterna i Makumira var allt från de jasminliknande blommornas sötma till den stickande lukten av bränt gräs. Överallt i min lilla värld fanns det ett glatt sorl av röster och sånger för mina öron att ta in. Allt medan jag upptäckte de olika blommorna, fjärilarna och fåglarna mättades mina ögon med ständigt nya färgkombinationer. Jag var ett barn som Afrika på en mycket kort tid hade tagit i besittning.   

Min stora trygghet var vår kock Marko. Han var alltid hemma och han kunde allt. När mamma och pappa var upptagna med sina arbetsuppgifter var det Markos stora, bruna händer som villigt räckte mig färdigskalade mango- och papayafrukter. Det var Marko som visade hur man tog ner bananerna ur träden som växte på vår gård. Han lärde mig hur hönsen som sprang omkring vårt hus kunde förvandlas till den mat som han dagligen försåg vår famij med. Marko var den som om och om igen förbjöd mig att gå ner till bäcken där de farliga ormarna höll till. Det var denna mans favoritsång som blev min favoritsång.

I skuggan, thriller av Karl-Erik Wikström

De sena TV-nyheterna var en undanflykt, Eva ville sitta för sig själv en stund och tänka. Hon var djupt oroad och hon förstod inte vad som var på gång. Johan hade inte lyckats lura henne den där kvällen när han kom hem sent efter julhandeln. Hon kände honom alltför väl för att falla i den hurtfriska fällan. Johans ögon hade skvallrat om att någonting hänt. Något som gjort honom orolig och skrämd. Han hade sovit oroligt samma natt.

I kväll hade han bett henne köra till farfar. Han hade suttit bredvid och med jämna mellanrum vänt sig om och tittat bakåt. Det var precis som om han trodde att någon följde efter dem.

Samtalet under söndagens promenad hade styrkt hennes misstankar om att Johan bar på någonting från sin barndom. Det var knappast någonting hemifrån. Det lilla hon fick uppleva av Johans föräldrar, medan de ännu bodde i sin lägenhet, väckte bara goda minnen. Två enkla människor som utstrålade värme och kärlek. De hörde till generationen som hade byggt upp landet igen efter det förödande kriget.

Hemmet hade inte varit fattigt, men Johan hade berättat att det berodde på moderns ekonomiska sinne. Inget slöseri, bara det viktigaste. Ett knappt år efter det att Johans mor dött vill pappan flytta till ett äldreboende. Det är lättare att sörja tillsammans med andra äldre människor än att sitta ensam och gråta, hade han sagt. Så hade de sålt lägenheten och Johan hade konstaterat att det fanns ganska gott om pengar på pappans konto.

Nej, problemen fanns inte i Johans hemförhållande. Det måste vara skolan. Hon vågade inte fråga Johan igen. Muren var fortfarande hög och ointaglig. Ett hårt knutet paket, hade han sagt. Men Eva älskade sin man över allting. Hon måste få veta för att kunna hjälpa.

Där i soffan, medan en kvinna berättade om det kommande julvädret, bestämde sig Eva för att börja forska i Johans förflutna.